MamiSteffi

Hinner inte skriva så mkt nu för tiden eftersom man aldrig vill vara inomhus....Försöker leva som jag gjorde innan allt det här hände så ja har varit ute från att solen går upp till solen går upp igen...haha... Jag har gjort min Pet undersökning för alla er som varit oroliga så gick den smärtfritt förutom att jag fick ett blåmärke som vägrar gå bort i armen av nålen dom spruttade in medlet i. Idag ska ja till grönan med familjen och köra femkamp.Det ska bli kul. =)

Idag har ja levt precis som ja levde dagarna innan ja fick reda på att jag hade cancer.Jag började dagen med att åka in till stan med mamma,Janne och Jonathan. Vi promenerade runt på kungsholmen och sen åt vi lunch på ett mysigt ställe vid vattnet. Sen åkte jag hem fixade lite med papper och åkte till heron på bio och middag med tjejerna. Vi satt & pratade om allt möjligt förutom cancer.. Vi såg smygprimiär på The proposal. Rekommenderar den starkt har inte skrattat så mkt på länge.Nu har cancern hunnit ikapp mig dock och jag är supertrött så ja ska passa på att sova medans Jonathan gör det. Tack för en underbar kväll.Ni är guld värda. Ha de så bra i Grekland Emelie och ta mkt bilder......Älskar er

Dagarna fortsatte med flera prover. Måndag började med Bronkoskopi. Då går man ner med en kamera i halsen ner till lungorna och filmar för att se hur det ser ut. Man har fastande mage sen natten innan och man blir drogad med lugnande medel. Undersökningen tar 20 minuter ungefär. Bedövningen smakade banan och den var i sprej form. Sjuksköterskan sprejade 3 ggn i min näsa och mun. Jag hade svårt att andas och det brändes i tårkanalen och hela halsen.När bedövningen började verka körde dom ner en "slang" genom näsan på mig. Det kittlades och jag hostade konstant. Dom åkte runt med slangen i hela halsen,magen,gomen och munnen allt blev bedövat  av en dush så fort "slangen" kom till det stället.Efter bronkoskopin kunde jag inte prata,dricka eller äta på 3 timmar.
Tisdag gick jag och mamma på gudstjänst i kyrkan. Nu låter jag som en av dom här människorna som vänder sig till gud så fort något händer i desperation, men jag är inte en av dom, jag är troende kristen och aktiv i församlingen Södermalm sen långt innan min cancer, så d var inte första ggn jag var i kyrkan men d var första ggn på ett sjukhus.
Onsdag gjorde jag en undersökning som heter Angio. Det är ungefär som en skikt röntgen men lite annorlunda. Man sprutar in ett kontrast medel för att kunna se kärlen och kunna kartlägga min lunga. Som vanligt låg jag på en brits men denna gång fick jag behålla alla kläder på utom bh.Det kändes varmt när dom spruttade in kontrastet och man fick svårt att andas, känslan av att man skulle kissa på sig och metall smak i hela munnen tillkom. Undersökningen gick fort och jag var yr ett tag efter.  

Hej nu sitter jag här hemma igen...Har matat Jonathan och ätit själv,snart dags för läggdags men tänkte passa på att skriva av mig lite innan jag somnar. Har tagit hjälp av min vän Emelie eftersom jag inte har ork att skriva så mkt och inte vet hur jag ska gå till väga för att berätta så att ni förstår. Jag har nämligen kommit en bit i min resa och måste berätta hela vägen fram för att ni ska hänga med samtidigt som jag måste upptadera från det som händer idag. Hade varit enklare att skriva dag för dag men gjort e gjort....

Jag fortsätter nu från att min son föddes. Eftersom han var för tidigt född hamnade han på Neonatal (Neo) avdelningen och vi hamnade på bb. När helgen var över började läkarna sakta men säkert också dyka upp. Dom kom in till mig för att berätta att dom fortfarande inte vet något mer om vad det är jag har och måste ta fler prover. Jag kände mig helt förkrossad eftersom ja väntat på att få höra precis ingenting hela helgen. Veckan rullade på och på Onsdag var det dags för något som heter biopsidtagning. Det går ut på att man bedövar där tumören sittter och sen tar man och hugger ut en bit av tumören för att se om den e godartad eller inte. Jag var livrädd inför detta ingrepp men dom försäkrade mig om att man inte skulle känna någonting förutom sticket av bedövningen.Dom ljög.

Jag fick ligga på en bår toppless medans dom tittade med ultraljud för att se hur dom skulle ta sig in. Kände mig inte alls i goda händer då doktorn verkade mindre kunnig än sjuksköterskan. Det var obehagligt att höra han fråga sjuksköterskan om han var på rätt ställe osv. Frågor som Är det bra här? Blir det rätt? förekom flera ggn. Jag trodde allt skulle bli bättre när jag fick bedövningen men tyvärr så tog inte bedövningen på mig så jag kände hela ingreppet. Det var det värsta jag någonsin varit med om och det gjorde så ont att jag nästan önskade jag vore död. Skulle aldrig i hela mitt liv göra om det, inte ens för pengar var det första jag sa högt till alla i rummet samtidigt som jag grät av smärtan. Det värsta av allt var att när jag äntligen stått ut och trodde allt var klart sa doktorn " Jag fick inte ut tillräkligt, måste tyvärr göra om de, gjorde det så ont verkligen?"  Då hade jag god lust att göra ingreppet på honom så han kunde få se, men tyvärr e man för bra uppfostrad för det.Tre försök senare säger läkaren att jag hoppas att det här räcker, mer orkar du nog inte just nu. Jag kände mig besviken, arg och ledsen, själva tanken på att de inte skulle räcka gjorde mig svim färdig. Hade ont resten av dagen och kunde inte sova på hela natten.
Dagen efter var det dags för Mr röntgen, det var en piece of cake efter de jag hade varit med om. Fick en spruta, las in i ett rör som var trängre än ett solarium, fick ligga en timme medans de lät något gräsligt och skakade hela mig. Direkt efter undersökningarna var klara gick ja för att träffa min klippa,mitt solljus, MIN SON. Fick all styrka av att vara med honom och somnade tryggt med honom i min famn....

Jag var gravid i vecka 30 och hade haft en väldigt tuff graviditet. Hade haft hosta i två månader, ont i rygg, bröst och axel. Var sjukskriven sedan november för en arbetsskada, men som vi senare skulle få reda på att det hela tiden var tumören. Den 6 mars ringde mamma och Danne till förlossningen, vågade inte ringa själv och fick en akuttid hos en doktor på vårdcentralen. Han undersökte mig och skickade en remiss till huddinge sjukhus. Jag och Danne satte oss i bilen och åkte dit. Vi blev inlagda i ett bås där dom tog alla prover och jag började må allt sämre. Dom beslutade att hålla kvar mig under helgen för att dom sätt nått på röntgen i vänster lunga. Det hände inte så mycket under helgen men på söndagen så ringde dom förlossningavdelningen för jag lyckades inte behålla nån mat och mitt blodtryck var högt. Blev skickad till förslossnings avdelningen för att göra fler prover. Där var dom jätte trevliga och gick ut för att diskutera ett eventuellt kejsarsnitt. Efter en liten stund kom dom tillbaka för att berätta att dom beslutat att göra ett kejsarsnitt. Allt gick väldigt fort och jag fattade ingenting, trodde dom menade att kejsarsnittet skulle vara om några dar men mitt i min chock så började det rusa in narkos läkare, barnmorskor, doktorer, spädbarnsskötare och förlossningspersonal som alla presenterade sig men var så chockad att jag inte uppfattade ett enda namn. Jag kommer inte ihåg någonting från själva förlossningen mer än att bedövningen sved. Jag var helt vaken men var bedövad från magen och neråt. När allt var klart så sa dom att när jag kände min rumpa så skulle jag få se min son och jag låtsades att jag kände den flera gången men dom kom på min bluff varje gång. Det kändes som dom längsta timmarna i mitt liv men efter ett tag så kom känseln tillbaka och jag fick äntligen se vår älskade son. Den 9 mars 2009 01:29 kom Jonathan till världen och vägde 1,5 kg och var 40 cm lång.


Jonathan en vecka gammal

Nu har jag precis fått reda på att jag ska få åka hem igen så jag bloggar mer senare

Kram Steffi

Hej det var ett tag sen jag skrev men nu har jag bestämt mig hur jag vill göra. Jag har valt att blogga och berätta mer om min situation. Som ni vet sen tidigare så har jag en underbar son som nu är snart 4 månader. Men i samband med att Jonathan föddes så fick jag också reda på att jag har en knöl i lungan. Diagnosen heter Ewing Sarkom som är en sorts cancer. Den är som sagt inte vanlig men just nu behandlas jag med cellgifter. Har varit hemma sen i lördags förra veckan då jag kom hem från min fjärde cellgifts behandling. Har inte haft nån ork alls och varit väldigt känslig mot bakterier och varje dag kl. 8 så har jag börjat dagen med en frukost bestående av 24 kortisontabletter, 2 ondasedron, 2 primperan och .... sen är jag fit for fight. Men igår så fick jag ett samtal av min kontaktläkare som sa att jag har ett lågt imunförsvar med inga vita blodkroppar. Vilket innebär att om jag får en infektion så kan kroppen inte försvara sig. Kände mig lite småhängig och trött hela dan men var och fikade en stund och tog hand om lillen. Senare på kvällen så var jag hemma och kollade på TV med Emelie när jag började känna mig extremt varm och trött. Huvudet började att bulta och tappade all ork och kontakt med omgivningen. Så mamma, Janne och Emelie bestämde sig för att ringa en ambulans. I väntan på att ambulansen skulle komma så blev jag bara sämre och sämre. Efter en lång väntan så kom tillslut ambulansen efter 40 minuter. Vi fick åka in med syrenerna till Karolinska. I ambulansen så gick tankarna åt fel håll. Rädslan av att inte se Jonathan växa upp var störst. När vi kom fram till akuten så gick allting ganska fort vilket inte är så vanligt. Dom tog lite olika blodprover och blod odlingar och lite andra undersökningar. Sen fick vi gå till röntgen där dom röntgade lungan för att se om infektionen spridit sig dit. Sen fick jag antibiotika och dropp och ett eget rum på en avdelning. Där firar vi midsommar med sjukhusmat och TV. Men just nu vill jag ändå inte vara ute för det regnar utanför. Nu mår jag bättre, har fått blod och lite andra sköna grejer och ska snart sova. Jonathan är ute på Adelsö och dansar små grodorna med mormor och morfar Janne. Hur har eran midsommar varit?