MamiSteffi

Hej nu sitter jag här hemma igen...Har matat Jonathan och ätit själv,snart dags för läggdags men tänkte passa på att skriva av mig lite innan jag somnar. Har tagit hjälp av min vän Emelie eftersom jag inte har ork att skriva så mkt och inte vet hur jag ska gå till väga för att berätta så att ni förstår. Jag har nämligen kommit en bit i min resa och måste berätta hela vägen fram för att ni ska hänga med samtidigt som jag måste upptadera från det som händer idag. Hade varit enklare att skriva dag för dag men gjort e gjort....

Jag fortsätter nu från att min son föddes. Eftersom han var för tidigt född hamnade han på Neonatal (Neo) avdelningen och vi hamnade på bb. När helgen var över började läkarna sakta men säkert också dyka upp. Dom kom in till mig för att berätta att dom fortfarande inte vet något mer om vad det är jag har och måste ta fler prover. Jag kände mig helt förkrossad eftersom ja väntat på att få höra precis ingenting hela helgen. Veckan rullade på och på Onsdag var det dags för något som heter biopsidtagning. Det går ut på att man bedövar där tumören sittter och sen tar man och hugger ut en bit av tumören för att se om den e godartad eller inte. Jag var livrädd inför detta ingrepp men dom försäkrade mig om att man inte skulle känna någonting förutom sticket av bedövningen.Dom ljög.

Jag fick ligga på en bår toppless medans dom tittade med ultraljud för att se hur dom skulle ta sig in. Kände mig inte alls i goda händer då doktorn verkade mindre kunnig än sjuksköterskan. Det var obehagligt att höra han fråga sjuksköterskan om han var på rätt ställe osv. Frågor som Är det bra här? Blir det rätt? förekom flera ggn. Jag trodde allt skulle bli bättre när jag fick bedövningen men tyvärr så tog inte bedövningen på mig så jag kände hela ingreppet. Det var det värsta jag någonsin varit med om och det gjorde så ont att jag nästan önskade jag vore död. Skulle aldrig i hela mitt liv göra om det, inte ens för pengar var det första jag sa högt till alla i rummet samtidigt som jag grät av smärtan. Det värsta av allt var att när jag äntligen stått ut och trodde allt var klart sa doktorn " Jag fick inte ut tillräkligt, måste tyvärr göra om de, gjorde det så ont verkligen?"  Då hade jag god lust att göra ingreppet på honom så han kunde få se, men tyvärr e man för bra uppfostrad för det.Tre försök senare säger läkaren att jag hoppas att det här räcker, mer orkar du nog inte just nu. Jag kände mig besviken, arg och ledsen, själva tanken på att de inte skulle räcka gjorde mig svim färdig. Hade ont resten av dagen och kunde inte sova på hela natten.
Dagen efter var det dags för Mr röntgen, det var en piece of cake efter de jag hade varit med om. Fick en spruta, las in i ett rör som var trängre än ett solarium, fick ligga en timme medans de lät något gräsligt och skakade hela mig. Direkt efter undersökningarna var klara gick ja för att träffa min klippa,mitt solljus, MIN SON. Fick all styrka av att vara med honom och somnade tryggt med honom i min famn....