MamiSteffi

Har tänkt mkt dom senaste dagarna,mkt på cancer,mkt på liv och mycket på personer som har det värre än mig.I början när jag var ny på min sjukdom kändes de lika illa som att någon sa att du aldrig mer skulle få leva.Det kändes som en film där huvudrollen bara dog...Jag var helt hundra på att jag skulle dö,därför jag hade cancer.Inbilade mig hur läkarna fejk talade om rehabilitering,behandling och ett liv efter cancer,men ganska snart fick jag reda på att det faktiskt inte var fejk.Dom vågade aldrig lova något hundra procentigt,men ju mer tiden gick desto mer började dom antyda att jag skulle ha ett längre liv efter allt kom omkring....

Känns fotfarande som om jag är i en dålig mardrömm och aldrig vill vakna upp,känns fortfarande som att inget hänt på riktigt och att jag snart kommer inse att allt bara var en ovanligt lång dröm...Vet inte om jag någonsin kommer fatta att jag gjort de jag snart gjort,att jag överlevt cancer att jag med alla mina människor runt omkring mig fått "en till" chans att leva.

Kärleken har verkligen brövats mellan släktingar,vänner,familj och mest mellan mig & Danne.Det var inte de här livet vi skulle ha som föräldrar,det var inte såhär vi hade tänkt oss att bli unga-första barnföräldrar.Nej ingenting vad tänkt såhär,men vad blir som man tänkt??Hade någon beskrivit de kaos vi lever i idag,hade jag bara skrattat och sagt de e lika bra att lägga sig ner och ge upp,för det kommer ändå aldrig funka för någon av er....Nu är vi snart nära slutet(hoppas jag) och det funkar.Vi har haft våra diskussioner,sorger,glädjen,irritationer och frustationer men vi har också fått se en sida hos alla som chockat både positivt och negativt....Vi har varit igenom mycket helt enkelt, men snart är det fest!!!!! & det ska nog bli min största någonsin..större än bröllop,dop och födelsedag tillsammans!!!!!!haha jag ska satsa på stort


& Ni alla e Bjudna