Resans gång
Nu fortsätter jag att berätta hur jag hamnade där jag är idag. På helgen hände ingenting på sjukhuset som sagt mer än att vi fick tid till att spendera med vår son Jonatahan.Det kändes på ett sätt som om allt var som vanligt förutom att vi var en familj som bodde på ett sjukhus. Jonathans utveckling gick framåt och snart kunde han andas själv och slapp ha grimma. Tyvärr kunde jag inte riktigt glädjas helt åt att allt gick så fort då ja visste att detta betydde att dom snart inte skulle ta hand om Jonathan längre utan överlämna det till oss, vilket var otroligt tufft då min hälsa inte riktigt ville sammarbeta.Åter en Måndag kom och doktorn kom med nyheten att patriologerna som tittat på biopsin hade sagt att dom sett att den växer. Doktorn kunde fortfarande inte säga vad de var för något.Mina undersökningar tog tid och jag kunde inte spendera så mkt tid med min son som en vanlig mamma och Danne ville finnas där för båda såklart, så mamma kom till räddning då dom på Jonathans avdelning pratade om att dra in socialen. Det var inte på fråga att någon av oss tänkte låta detta ske så länge vi lever. Undersökningarna fortsatte under veckan det var mamografi för att utesluta att cancern spridit sig till bröstet sen var det njurtest och insättning av pickline. En Pickline är en nål man sätter in i armen för att lättare ta blodprover och ge cellgifter (vilket jag fick reda på senare). Den går som en tråd genom hela armen till bröstet och ner mot hjärtkammaren. Det var inte så farligt som de låter, det värsta var rädslan att den skulle åka fel då hon pillade in den bit för bit. Monica som hon hette var extremt proffisionel och duktig, så de var inga problem. När hon var färdig röntgade hon för att se att den låg rätt, hon fick dra ut tråden lite. Jag var yr och mådde riktigt dåligt så jag svimmade inne på röntgen då jag stod med brösten mot röntgen.Dom fick 2 bilder för lite, men det räckte. Mitt i allt detta var det möte med dom som tog hand om Jonathan och jag kände mig sur över att dom inte kunde ha överseende med mitt hälso tillstånd. Efter timmar av lidande (känsliga läsare läs ej)AYPS av ALLAG så gick jag ändå på mötet.
På torsdag var det dags för en ny biopsid då den jag gjorde inte räkte till. Jag tvingade dom att söva ner mig och vägrade göra det utan. Fick vänta två timmar för att bli nersövd, men det var helt klart värt.Jonathan råkade ut för ett virus så han fick antibiotika och hjälp att andas igen. Detta gjorde mig självklart orolig och jag vill inget hellre än att vara med honom som tur var kunde Danne vara där. Doktorn kom med lite goda nyheter att dom äntligen börjar få reda på vad det är, men han ville inte säga något först dom är helt säkra. Jag förstod direkt att vi inte skulle få veta något först på måndag, då helgen närma sig igen. Mycket riktigt så kom läkaren in på Måndag och sa att det är en Sarkom. Nu ville dom göra mer tester för att ta reda på vad för Sarkom det kan vara. Han berättade dock att dom var specialister på Sarkom på Solna radiumhem, så jag skulle flyttas dit så fort dom visste vad de var för Sarkom. Dom förklarade att Jonathan flyttas med men att vi måste hitta någon som kan ge honom en "tryggare" miljö då jag kommer behöva fladdra in och ut på sjukhus ett bra tag framöver. När Söndag kom fick vi vår första permission efter 23 dagar 24/7 på sjukhuset. Vi fick åka hem till mamma & Janne och sova där. Trots att de inte var vårat eget hem var det en underbar känsla att vara utanför sjukhuset. Det tar på psyket, måste jag meddela. Samtidigt som man saknade Jonathan, då han tyvärr inte fick lämna sjukhuset. Skyndade oss hem på Måndag för att rusa till Jonathan. Det var en underbar känsla att få se honom igen. Måndag bar det av till radiumhemmet då det var dags för en hel röntgen. Tisdag var det dags för sklett röntgen, då dom också berätta att dom vet var det är och vill sätta igång med behandling så fort som möjligt. En läkare kom in och berätta bieffekterna på cellgiftsbehandling som är en lång lista. Cellgifterna slår på hela kroppen och allt möjligt kan hända men dom vanligaste är
*illamående
*tappa hår
*ner i vikt
*Hudförändringar
*Humörsvägningar
*blåsor i hals och mun
*AYPS
*feritelitet
Detta gör att det är rätt mkt att förbereda med innan cellgifterna kunde dra igång.
1 April kom men jag fick inget Aprilskämt, kände efteråt att jag verkligen skulle vela ha haft det, men d e väll ingen som vågar. En röntgen hade dom dock bokat in och ett möte om att Jonathan skulle kunna få hemvård. Röntgen var riktigt obehaglig trång och man låg och stirra på ett kors i 20 minuter som var så nära att nästippen snudda. Jag var tvungen att blunda för att inte må illa.Fredag var det dags att operera in en såkallad porta-cut som ska ersätta pick-linen. Den är bättre om man ska hålla på mycket och är inte lika synlig då den sitter under huden. Jag var supernervös över operationen och när dom la mig på operations bordet höll jag hårt i Daniels hand.Narkos läkaren kom och skämtade lite om vart ja skulle resa när han sövde mig, men just då tyckte jag inte det var speciellt kul men efteråt skrattade jag. Dom gjorde tre saker samtidigt för att inte behöva söva mig mer än en gång. Dom satte portacuten , tog benmärgsprov och körtelprov ifall att jag blir fertil. Hade väldigt ont när jag vaknade i några dagar framöver men dränkte det med morfin. På helgen ansökte jag om permis men blev nekad då dom upptäckt vätska i min lunga så då tappade dom ut det med hjälp av en dren. Det är en slang dom sätter in med en påse där all vätska samlas. Jag hade inte ont under då bedövningen hjälpte men efteråt gjorde de skit ont.Dom tappade 500 ml åt gången och tillslut kändes det som om de aldrig skulle ta slut.
