Utkast: Nu fortsätter ...

Nu fortsätter jag att berätta hur jag hamnade där jag är idag. På helgen hände ingenting på sjukhuset som sagt mer än att vi fick tid till att spendera med vår son Jonatahan.Det kändes på ett sätt som om allt var som vanligt förutom att vi var en familj som bodde på ett sjukhus. Jonathans utveckling gick framåt och snart kunde han andas själv och slapp ha grimma. Tyvärr kunde jag inte riktigt glädjas helt åt att allt gick så fort då ja visste att detta betydde att dom snart inte skulle ta hand om Jonathan längre utan överlämna det till oss, vilket var otroligt tufft då min hälsa inte riktigt ville sammarbeta.Åter en Måndag kom och doktorn kom med nyheten att patriologerna som tittat på biopsin hade sagt att dom sett att den växer. Doktorn kunde fortfarande inte säga vad de var för något.Mina undersökningar tog tid och jag kunde inte spendera så mkt tid med min son som en vanlig mamma och Danne ville finnas där för båda såklart, så mamma kom till räddning då dom på Jonathans avdelning pratade om att dra in socialen. Det var inte på fråga att någon av oss tänkte låta detta ske så länge vi lever. Undersökningarna fortsatte under veckan det var mamografi för att utesluta att cancern spridit sig till bröstet sen var det njurtest och insättning av pickline. En Pickline är en nål man sätter in i armen för att lättare ta blodprover och ge cellgifter (vilket jag fick reda på senare). Den går som en tråd genom hela armen till bröstet och ner mot hjärtkammaren. Det var inte så farligt som de låter, det värsta var rädslan att den skulle åka fel då hon pillade in den bit för bit. Monica som hon hette var extremt proffisionel och duktig, så de var inga problem. När hon var färdig röntgade hon för att se att den låg rätt, hon fick dra ut tråden lite. Jag var yr och mådde riktigt dåligt så jag svimmade inne på röntgen då jag stod med brösten mot röntgen.Dom fick 2 bilder för lite, men det räckte. Mitt i allt detta var det möte med dom som tog hand om Jonathan och jag kände mig sur över att dom inte kunde ha överseende med mitt hälso tillstånd. Efter timmar av lidande (känsliga läsare läs ej)AYPS av ALLAG så gick jag ändå på mötet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0